ARG & BESVIKEN

Vanligtvis brukar mina inlägg vara av mer informerande och sakligt slag, men nu kan jag inte hålla mig längre eftersom jag är vansinnigt rasande besviken.
För över en vecka sedan mötte jag en kvinna som matar hemlösa katter på Mossängen. Vi fick på omvägar höra talas om att hon matade två katter, varav en dräktig hona...
Trots att vi la lapp med telefonnummer hörde personen inte av sig, så jag fick vänta i en bil i två timmar för att kunna prata med henne.
När vi sedan fick tag på henne berättade hon hur mycket hon tyckte om en av dessa katter, en svart-vit katt som hon ordagrant "gärna ville ta hand om ifall vi lyckas fånga in katten". Medan den dräktiga katten kunde ju föda under hennes stuga.
En vecka senare, och måånga vakttimmar senare, lyckades vi fastslå att den dräktiga honan i själva verket var kastrerade hankatten Bullen, skönt. Sent på torsdagskvällen dök den svart-vita katten upp, och efter två timmars trugande fick jag äntligen honom att gå in i fällan. Anledningen till hans skeptism var att jag redan fångat honom en gång i våras då han blev kastrerad, vaccinerad och ID-märkt.

När jag glatt nästa dag ringde och berättade att katten som den här kvinnan tydligt uttryckt att hon ville ta hand om fick jag inte riktigt den responsen jag väntat mig. När hon hörde att katten var 1 1/2 år gammal och inte sex månader som hon trott var svaret nej tack. "Katten har det nog bättre ute då". Danny som katten heter, är den enda överlevande i sin kull och hans kattmamma är med all sannolikhet död eftersom vi inte funnit henne. Danny lever på den farligaste platsen ur trafiksynpunkt samt lever i den flock av katter som lättast blir offer för katthatare som t ex personen som la förgiftad kattmat i insamlingstunnan.
Den ena ursäkten efter den andra radade kvinnan upp. Jag berättade att möjligheten att få Danny att gå in i fällan en tredje gång (om vi släpper ut honom igen) är obefintlig, och undrade om kvinnan åtminstone kunde ställa upp som stödhem, d v s inhysa Danny tillfälligt medan vi letar efter ett permanent hem. För detta är troligtvis Dannys enda chans till ett vanligt och tryggt kattliv. Då ville hon försöka och jag skulle lämna Danny hos henne idag.
1 1/2 timme innan avtalad tid ringer hon och berättar att hon inte kan ta på sig ansvaret för katten som hon bad oss att fånga in till henne!
Med fulla stödhem får jag nu ägna dagen åt att försöka ringa alla jag känner för att höra om någon har lite plats att upplåta åt en pratandes liten kattkille som inte längre är älskad av sin matare eftersom han främst är 365 dagar för gammal. Det kan väl tilläggas att denna matare knappast var purung själv och närmar sig snabbt pensionsålder...

Det finns inget annat sammanhang i mitt liv som känslorna svajar så mycket som när man handskas med hemlösa katterna. Katterna är aldrig upphov till ilska hos mig, enbart människor runtomkring. Oftast är det tanklöshet och okunskap hos människor som leder till problem, men ibland är det också ren ondska, som personen som skänkte förgiftad kattmat. Eller personen/ personerna som dumpade fyra veckor gamla Tingeling mitt på en 90-väg. Eller de ägarna som slängde ut kattungar från en bil på Mossängen ifjol, två dagar senare hittades de döda i en trädgård.

Idag känner jag mig NÄSTAN lika arg och besviken som när Mossängens styrelse berättade att de inte brydde sig om de hemlösa katterna. Att 15000 kr var befängt att lägga på veterinärvård för katterna, medan de själva gav sig en bonus på 120 000 kr till jul. Även 1 krona var visst befängt att lägga på katterna!